mmiina

Och här sitter man klockan tre på natten o har nyss blivit drabbad av en panikångestattack..
Helvete vad många obehagliga känslor man hinner vara med om på så kort tid.
Man kan inte förstå att man befinner sig i verkligheten, o att man inte alls är på väg att dö.
Jag kunde ju inte röra mina ben, jag kunde inte svälja mitt eget saliv, hjärtat körde racerfart,
svettades som en dåre, skakade för jag var nära döden och tankarna kring döden ville ju inte försvinna.
Var jag på väg att få en hjärtinfarkt? Varför känner jag att jag alltid har ont i bröstet och nu plötsligt är det så intensivt?
Under alla dessa förvirrande och hemska känslor ser jag mina nära o kära vid mig, hur de alla tar farväl..
så jag började gråta o skrika.
Gråt o skrikgrejen är väl det enda som var verklighet. Resten är bara rena hallunicationer blandat med panik.

Leo höll om mig hårt, tror inte han riktigt förstod vad som hände,
han blev väckt av en paranoid mina som behövde kramas.
Jag lyckades bli lugn efter en mysig stund med Leo för att sedan smyga ut till vardagsrummet
o få en helt ny attack.
Vet inte ens om Leo är medveten om att det här har hänt, för han lät rätt borta när han pratade med mig.
Den som var klarvaken och förstod vad som hände var lilla Deni. Hon är då räddaren i nöden..
Tack o bock för er två sötnosar. (Ja, Leo.. du är fan underbar även när du sover..)

Så, då ska klockan slå halv fyra och jag tror att alla konstiga tankar om döden är borta..
.. för ett litet tag framöver i alla fall. Tjing!