mmiina

Nu har jag fått tre nervsammanbrott denna vecka.

Jag tror ingen förstår hur utmattad jag egentligen är.

Jag känner inte igen mig själv i spegeln, jag känner inte igen min kropps reaktioner på senaste.
Allt är så nytt, jag börjar inse allvaret, men jag är för utmattad för att kunna hantera det hela.

Under en längre period har jag känt att det är ett omänskligt liv jag lever,

Men jag har liksom aldrig riktigt vågat erkänna för mig själv hur jobbigt jag tycker att saker och ting är.

I tre dagar har jag nu gråtit hejdlöst. Det kanske är nu min kropp säger mig att jag inte mår bra.

Jag har aldrig riktigt gillat blotta mig själv och mina känslor.

Och nu skriver jag här på bloggen, så att i princip alla kan läsa.

(Men jag orkar inte prata, så jag skriver här så att jag sen kan slippa förklara om o om igen)

De senaste dagarna jag har varit rädd för min reaktion.

Har alltid trott att jag kan lita på min kropp, och mitt psyke.

Men ju mer tiden går så får jag konstiga symptom.

Ett hårt tryck över bröstet kommer över mig, en svidande känsla som gör förbannat ont.

Jag inser väl att det är ångest, men återigen så kan jag inte hantera situationen.

Särskilt inte när jag gråter som ett barn och inte kan sluta.

Ibland går det så långt att jag inte känner att jag har fast mark under fötterna..

Och det känns som att jag kvävs.

Jag skäms innerligt dessutom, jag skäms inför de personerna som är där för en,

som måste se på när jag gråter som ett barn,
när jag river och sliter i mitt hår, o när jag inte kan få fram ett enda ljud förutom skrik.

Jag ber om ursäkt, men jag älskar varenda en av er. Ert stöd betyder så mycket för mig.

Håll ut, jag blir bra snart igen. Don't give up on me.