mmiina

Jag är inte så säker på att min hjärna fungerar alla gånger i nyvaket tillstånd.

Men jag ger mig på bloggen nu ändå.

Har jobbat i några timmar idag, o det som inte alls brukar vara så ansträngande

var helt plötsligt mongo-jobbigt.

Jag gissar på att det har o göra med att jag aldrig somnade natten till fredagen.

La mig i en timme efter att jag kom hem, så nu är jag ganska utvilad i alla fall.

Har finbesök här i Falun, så jag måste vara på mitt allra bästa humör.

Lejla is in the ciiity! Kanske inte mycket till city, men vafan.

Hon är här hos mig i lilla Falun o vi ska ha mysfaktorn på hela veckan.

Tänkte nu ta en dusch för att lukta gott.

O kanske för att vakna lite också. Jag tror inte jag är helt med här nämligen..

God natt? ZzzZzz..  

Igår skrev jag ett inlägg som jag inte publicerade,

var alldeles för upprörd och ville se om jag skulle känna annorlunda för inlägget idag.

Och det är väl både ja o nej.

Jag fick en kommentar av en främling som gjorde mig väldigt förbannad.

Hon skrev saker för att såra, men började meningen med "alltså förlåt.."

Ja, det där förlåtet hjälper ju inte särskilt mycket när man har för avsikt att kränka någon.

Men hur som helst, den här kommentaren handlade självklart om mitt val.

Mitt val att leva tillsammans med en svensk kille.

Nu tog jag inte åt mig av just den här tjejens ord, men jag blev upprörd.

Jag blev upprörd för att det endast är bosnier som har skrivit o klagat på mig

o mitt förhållande med Leo.

Inte en endaste svensk har varit så grym och onödig som mitt eget folk har varit.

Ingen svensk har sagt något elakt till Leo om hans val att vara tillsammans med en blatte.

Jag skäms innerligt över att mitt eget folk kan vara så ointelligenta o trångsynta.

Vad sägs som att glädas åt andras människors lycka?

Och kan du inte glädjas åt min/andras lycka så försök inte förstöra den med din bitterhet.

En bitter människas kommentar kommer inte göra att jag gör slut med Leo.

En bitter människas åsikt kommer inte göra att jag älskar Leo mindre.

Ingen kan göra något som får mig att ändra mitt beslut.

Jag älskar Leo, o lär göra det livet ut.

Så oroa er inte för mig och mitt val, hätska människor!   

Åh, idag är jag inget annat än lycklig!

Jag, mina har gått o blivit moster. (typ i alla fall..)

Emelie blev mamma igår klockan 19.52 till en liten liten raring.

Ah, jag älskar lillan redan så oerhört mycket. 

Min helg har varit helt fantastiskt.

Tog en liten tripp till Stockholm trots influensan,

men jag är faktiskt nöjd o det var värt varenda krona jag spenderade där.

Bilder kommer väl upp i framtiden.

Nu ska jag vila, o tänka på underbara lilla Lea.
Hon föddes 16 november kl 19.52, 50 cm lång o vägde 3,8 kg.



lite från helgen..

Helya lagade persiskt, o det var FANTASTISKT..

Tror att ni kan kalla mig för olycksfågeln mina.

O vad fan är det som är snett i mitt liv nu då?
Tja, inget allvarigt, men en jävla fucked- up-jobbig influensa har bitit sig fast i mig,

o min kropp kämpar mot detta asshole virus, men inte fan hjälper det.

Jag känner mig minst sagt handikappad o är slemmig all over.

Men febern har äntligen gått ner o nu orkar jag faktiskt sitta upp utan att vika mig av trötthet.

Trots en slemmig mina, så bakade jag två pajer o en kladdkaka till min karl..
För det är just den sortens tjej jag är, jag gör allt för min man. (nästan då..)

Finns ingen finare känsla än att se min Leo tillfredställd.

Nu hoppas jag bara att jag inte har överfört massa smittämnen i pajerna, hah.

Det är nu dags att knapra panodil o klunka i sig hostmedicin.

Det mina vänner, är absolut det äckligaste som finns.  
Hej babe's!

Efter mitt senaste inlägg kan vi nog konstatera att jag, mina, är höstdeppig.

Eller vad säger ni, blogger's? Kanske lite djupare än så, men vi kallar det höstdepp.

Det har känts som att allt går emot mig, och motgång efter motgång krossar min väg..

Mitt liv har helt enkelt känts mindre roligt i någon dag nu, men det är just nu vänner o familj är så himla uppskattade.

Vänner har överöst mig med samtal och underbara sms.

Problem och motgångar blir plötsligt väldigt små när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är,

som har:

Mamma: En stark o go mamma, som alltid har ställt upp för mig. Min allra bästa vän.

Leo: Förstklassig pojkvän. Med dig lever jag som en prinsessa, varje dag.

Bror: Min allra första favorit- kille. En finare bror får man leta efter.

Mina vänner: Som aldrig låter mig må dåligt för länge. Ni är bäst.

Varenda en av er är så speciella för mig. Ni ger mig så mycket fint i livet. 

Snacka om att jag har den bästa omgivningen.

Skriver inte mer än så, ska ta o ladda ner en bra film, jag säger god natt..

En sån här skulle göra min vardag.. typ bäst.

Nu har jag fått tre nervsammanbrott denna vecka.

Jag tror ingen förstår hur utmattad jag egentligen är.

Jag känner inte igen mig själv i spegeln, jag känner inte igen min kropps reaktioner på senaste.
Allt är så nytt, jag börjar inse allvaret, men jag är för utmattad för att kunna hantera det hela.

Under en längre period har jag känt att det är ett omänskligt liv jag lever,

Men jag har liksom aldrig riktigt vågat erkänna för mig själv hur jobbigt jag tycker att saker och ting är.

I tre dagar har jag nu gråtit hejdlöst. Det kanske är nu min kropp säger mig att jag inte mår bra.

Jag har aldrig riktigt gillat blotta mig själv och mina känslor.

Och nu skriver jag här på bloggen, så att i princip alla kan läsa.

(Men jag orkar inte prata, så jag skriver här så att jag sen kan slippa förklara om o om igen)

De senaste dagarna jag har varit rädd för min reaktion.

Har alltid trott att jag kan lita på min kropp, och mitt psyke.

Men ju mer tiden går så får jag konstiga symptom.

Ett hårt tryck över bröstet kommer över mig, en svidande känsla som gör förbannat ont.

Jag inser väl att det är ångest, men återigen så kan jag inte hantera situationen.

Särskilt inte när jag gråter som ett barn och inte kan sluta.

Ibland går det så långt att jag inte känner att jag har fast mark under fötterna..

Och det känns som att jag kvävs.

Jag skäms innerligt dessutom, jag skäms inför de personerna som är där för en,

som måste se på när jag gråter som ett barn,
när jag river och sliter i mitt hår, o när jag inte kan få fram ett enda ljud förutom skrik.

Jag ber om ursäkt, men jag älskar varenda en av er. Ert stöd betyder så mycket för mig.

Håll ut, jag blir bra snart igen. Don't give up on me.